Halle världens bästa bästis-nalle!



Vår nya maskot Halle är en glad och omtänksam nalle. Han är blå som havet, lika livlig och lugn.

Han är en vanlig blå leksaknalle MEN med ett ovanligt magiskt liv! Både roligt och spännande. Han har nämligen blivit räddad till livet två gånger redan.

Han är en nalle som älskar att göra saker och lära sig sånt som är nytt! Det bästa han vet är att göra saker ihop med alla barn som kommer och besöker Hallarna. Då gillar han att dansa, springa och leka. Han tycker också om att göra utflykter och se allt som finns runt omkring Hallarna. Man blir glad av djur och natur tycker Halle och av sånt man aldrig sett förut. Och av bästisar blir man nog allra gladast! tycker Halle.

varmt välkomna! Håll utkik här på hemsidan och vår Facebook för att se när Halle kommer nästa gång!

 

Sagan om Halle

Halle är egentligen en ganska vanlig leksaksnalle, men han har haft ett rätt så ovanligt liv. Det har nästan tagit slut två gånger och sen börjat om igen och  det är nog det och allt däremellan som gör honom till den han är – världens bästa bästis-nalle!

Det började, för andra gången, när han låg trasig och bortglömd under en bänk inne på Hallarna. Som tur var gick en liten flicka förbi och upptäckte den blå leksaksnallen. Hon sprang fram och lyfte upp den. Det var den sötaste nalle hon sett, lika blå som havet hon brukade bada i på sommaren. Men armen höll nästan på att ramla av och sömmen var sprucken i sidan. En lös tråd hängde från kroppen.
”Men du är ju alldeles trasig”, sa flickan. ”Jag ska laga dig! Och den här tråden får vi klippa av.”

Vilken tur att pappa är hos frisören, tänkte hon, för där har de såklart en sax också. Hon stoppade nallen i fickan, för att vara säker på att inte tappa den, och skyndade iväg. Då hände något. Nere i fickan vaknade nallen sakta till liv i hennes varma hand. Flickan stannade tvärt. Vad var det? Rörde det sig inte?! Hon lyfte försiktigt upp nallen ur fickan igen. Han sprattlade nu.

”Släpp mig! Var är jag?”

Flickan stirrade förtjust på leksaken som rörde sig i hennes händer.

”… Lever du?”

Nallen tittade på henne och skrattade till, lika förvånad han över mötet.

”Ja tydligen lever jag. Men, var är jag?” sa han. ”Och vem är du? Vem är jag?”

”Du är … ja, det vet jag inte. Men jag är i alla fall den som just hittat dig under bänken därborta. Och nu är du här hos mig”, sa flickan och tryckte honom ömt mot kinden.

”Aj, jag har lite ont här och där”, sa nallen fast han egentligen inte ville klaga. Att bli kramad såhär var ju alldeles underbart.

”Förlåt, jag förstår! Du är ju skadad, men jag ska laga dig”, sa flickan. ”Och sen kanske du kommer komma ihåg vem du är”.

Hon såg att pappa fortfarande satt upptagen hos frisören, så hon hade tid på sig. Hon fixade nål och tråd i en affär och började laga nallen. Hon sydde ihop sömmen och fäste fast armen och så var han faktiskt hel igen.

”Så nu ska vi bara klippa bort den här överblivna tråden”, sa hon och lyfte upp nallen så han dinglade från tråden och hela världen blev upp och ner. Då, i det ögonblicket, mindes han plötsligt allt!

”Vänta! Vänta, släpp ner mig snälla”, ropade han. ”Klipp inte av tråden!”

Flickan släppte såklart ner honom och han satte sig upp i hennes knä.

”Nu minns jag … alltihop! Tack för att du räddade mig, men tråden vill jag gärna ha kvar”.

Flickan förstod inte.

”Vad ska du med en gammal lös tråd till?” sa hon.

”Den gör så att min bästis kan hitta mig igen. Nu minns jag precis hur det var, och vad som hände, innan jag blev ensam och trasig och du kom och räddade mitt liv.”

”Vadå? Vad hände? Berätta!” sa flickan.

Och så började Halle berätta. Han berättade att han hette Halle och kom från Hallarna, för det mindes han nu alldeles klart. Han sa att han en gång i tiden varit en helt vanlig leksaksnalle i en helt vanlig leksaksaffär, suttit på en hylla som alla andra leksaker och bara längtat ihjäl sig efter att bli vald av någon. Sedd av någon. Det skulle han säkert också ha blivit, om det inte var för den där dagen då personalen skulle flytta om i butiken och Halle råkade falla ner i en låda som det stod SLÄNG på. Det var ett misstag såklart och Halle hamnade bland de bortglömda soporna som forslades till soptippen. Han trodde livet var slut men det var faktiskt då det egentligen började på riktigt. Första gången.

”Precis som att du räddat mig nu, var det någon som räddade mig då!” sa Halle och log sitt bredaste leende.

Han mindes den knasiga gula fågeln som hade pickat på honom tills han vaknat till liv bland soporna och då hade hon frågat om han faktiskt inte var vilse, och det var han ju. Hon hade sagt att hon själv ofta kom vilse och att hon visste precis hur det kunde kännas. Ensamt och ganska jobbigt. Nu ville hon hjälpa Halle hem igen. ”Du behöver mig” hade hon sagt. ”Alla behöver en bästis både när man är i knipa och när man vill ha riktigt kul.” Det kunde Halle bara hålla med om. Och från den dagen kom de också överens om att, eftersom hon hade lyckats rädda honom, så var det meningen att Halle skulle leva och inte dö, och då är det väl bäst att göra det också! Fullt ut! Och njuta av livet tusen gånger om!

Sen hade de gett sig iväg på det fantastiska äventyret från soptippen tillbaka till Hallarna. De hade sett en stor bondgård och hästar som hade travtävling. De hade fått akta sig för en ilsken hund och nästan blivit påkörda av en sopbil, klättrat över stängsel och vadat över en bäck. Vilken magisk natur det hade varit! Mindes Halle. Bästisen hade lärt honom att landskapet hette Halland. Halland. Det la han på minnet för det var en plats han gillade! Och sen, ja just det … sen hade de fått skjuts av en cool brandman också …

”Wow!” Flickan lyssnade storögd på Halles äventyrshistorier.

”Men vad har allt det här med den lösa tråden att göra?” sa hon. ”Varför ska vi inte klippa av den?”

Jo, för att Halles gula bästis hade sagt åt honom att inte göra det. Hon hade sagt att om de kom ifrån varandra någon gång och hamnade vilse så skulle hon alltid kunna hitta honom igen om han hade den där lösa tråden. För den gjorde honom till Halle och inte vilken leksaksnalle som helst. Den gjorde honom alldeles unik.

”Var är hon nu då, din bästis?” sa flickan.

”Jag vet inte, hon måste vara vilse”, sa Halle. ”Men om jag har kvar tråden så kommer hon nog hitta tillbaka till mig en dag.”

”Ja!” sa flickan. ”Och om du vill, kan jag vara din bästis också, så länge.”

Halle kunde inte bli gladare. Det var klart han ville.

Och så blev det. Flickan och Halle blev bästisar och när hon gick hem med sin pappa så sa hon att hon snart skulle komma tillbaka och hälsa på. Och det gjorde hon. Hon hade med sig en kompis som också fick lära känna Halle. När de skulle skiljas åt och lämna honom ensam igen, kom de på världens bästa grej ihop: Halle kunde ju bli bästis med många, många fler! Varför inte alla barn som kom till Hallarna! På det sättet skulle ingen behöva känna sig ensam, varken Halle eller någon annan.

Och det här – det gäller även dig! Du kan också bli Halles bästis. Det är bara att komma till Hallarna och leta upp honom. Och du vet hur du ska hitta honom. Han är blå som havet och så har han ju sin lösa tråd. Han kommer att bli jätteglad när du dyker upp. Och kul kommer ni ha. Kanske springa ett lopp eller dansa till en bra låt eller bara krama varandra för att ni är bästisar!