Magikern från Smaragdstaden
Förord i programmet till "Trollkarlen Från Oz"

Det jag nu ska berätta utspelade sig för si så där 16 år sen. Då satt jag med några lettiska teater- och musikerkolleger på Jaunais Rigais Teateris (Nya Teater i Riga) där vi fått ett rum tilldelats oss i hopp om att vi skulle prestera något som kunde visas för barn – en företeelse som inte var så vanlig i det postsovjetiska samhället. Mina kamrater berättade om en bok författad av den ryske skriftställaren Alexander Volkov – ”Valshebnik Izumrudnogo Goroda” – Magikern från Smaragdstaden, som kollegerna föreslog för en dramatisering. De redogjorde historien för mig och jag tyckte mig omedelbart känna igen den som ”Trollkarlen från Oz”… När jag berättade att det fanns en amerikansk författare vid namn Frank Baum som skrivit något liknande slog de det ifrån sig och kallade amerikanen för en plagiator. Det fanns ingen anledning att tvista om det rätta ursprunget då arbetet ju skulle gå ut på att göra en bra och innehållsrik pjäs för barn. Grunden fanns ju för ett riktigt äventyr. Det föll på min lott att åstadkomma ett manuskript. Så när jag skred till verket lutade jag mig mot Volkovs text även om jag tjuvkikade på den amerikanska varianten, som jag fått mig översänd från Sverige. Någon större skillnad var det inte – men Volkovs text var mer politiserad… om ni tillåter mig säga så. Volkov tecknande mer nogsamt de revolutioner som förekommer i landet Oz. Särskilt den sista då Trollkarlen störtas från tronen i Smaragdstaden. Det tog jag fasta på… och tecknade vidare. Och har fortsatt teckna på det spåret sen pjäsen nu åter blivit aktuell för mig. Det är onödigt att vara övertydlig i detta fall, ty äventyret ni nu ska beskåda har många fler bottna än så. Jag tar mest upp historien för att det just fanns en man som Trollkarlen på riktigt. Han stal en text och gav ut den i eget namn i hopp om att världen aldrig skulle förändras. Men järnridån föll samman – som mycket annat över tid – och blottlade hans bedrägeri. Men å andra sidan, är det så säkert att det nya blir så mycket bättre? När muren raserats eller glasögonen rycks av är det då en bättre värld vi ser… eller går vi blinda tills vi fått på oss ett par nya? I de bästa av världar, vågar jag mig påstå, är det sådant som måste falla på oss alla och en var att med gott förstånd, mod och empati att bedöma… Kanske kan den här sagan hjälpa oss en bit på traven – gammal som ung.
Hur gick det sen då? Pjäsen kom aldrig till uppförande förrän långt, långt senare i Riga. Jag tog med mig mina lettiska kamrater och gjorden den på Kulturhuset i Halmstad. Nästgårds till Laxön. Det var samma år som Halebop-kometen for över himlen som gärdtecken och året var 1997. Tänk vad världen har förändrats sen dess.
Hatte Bärtilsson, regissör

Forum